NYNORSKA I BOKMAL

Español Norsk (Nynorsk)
Svenska Norsk (Bokmal)

Nynorska (på norska nynorsk) är en av de två officiella målformer som tillsammans utgör det norska skriftspråket. Tidigare kallades nynorskan landsmål. Landsmålet blev ett jämställt, officiellt sätt att skriva norska genom det så kallade Sidestillingsvedtaket, ett beslut av Stortinget 1885. Nynorska blev ett alternativ till riksmålet, som skriftligen var nästan identisk med danska. Landsmål bytte namn till nynorsk 1929 efter ytterligare ett beslut i Stortinget. Än i dag finns ingen "riksnorska".

Nynorskan utvecklades från mitten av 1800-talet. Språkpolitiskt fanns det vid denna tid ett behov av att återupprätta det norska språket, eftersom endast dansk skrift hade använts under den dansk-norska unionstiden. Filologen Ivar Aasen, bördig från Ørsta i Møre og Romsdal, drev tesen att ett genuint norskt språk hade överlevt i landets bygder. Han ville undersöka språket i hela landet och företog många och långa vandringar under vilka han nedtecknade folkspråket. Det är lätt att uppfatta Aasens arbete som en del av den nationalromantiska rörelsen. Några år tidigare hade Asbjørnsen och Moe genomströvat några av samma bygder i arbetet med att nedteckna sagorna till samlingarna Norske Folkeeventyr. Ungefär samtidigt med Aasens vandringar rodde och sprang Elias Lönnrot Finland runt på spaning efter grundstommen till nationaleposet Kalevala. I Estland arbetade Friedrich Reinhold Kreutzwald med en estnisk motsvarighet - Kalevipoeg - och i Riga samlade något senare Krišjānis Barons folkminne i Johann Gottfried Herders anda.

Efter fyra år på resande fot utgav Ivar Aasen 1848 Det norske Folkesprogs Grammatik. 1850 kom Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 Prøver af Landsmaalet i Norge vilken innehöll Aasens förslag på en ny norsk skriftspråksnorm.
Från 1910-talet drev den norska staten en språkpolitik som syftade till att de bägge målformerna skulle närma sig varandra, men motståndet blev till slut för starkt, framför allt från bokmålsanhängare. Inga försök görs längre att på politisk väg sammanslå

olika typer av skriven norska. Under språkstriden har enstaka grupper strävat efter att ännu starkare framhäva de olika målformernas särart: några förespråkar høgnorsk, en konservativ form av nynorsk, medan andra helst vill att en konservativ bokmålsform ska utgöra normen.